Det bedde ju bra + tankar om sorg

Det bedde skönt nog en mysig julhelg. Julafton var dock lite kaosartad på morgonen/förmiddagen men sen när vi åkte till farmor och farfar i Gårda för traditionellt julfirande, blev allt precis så jag ville. Kalle Anka, frosseri av god mat, mys och roligt sällskapsspel på kvällen med alla nära och kära samlade runt bordet. Fick även en del julklappar som jag blev otroligt glad för - och jag var tomte, haha! Hela juldagen jobbade jag och det gick som tåget, jobbade med trevliga arbetskamrater och att jag tjänade dubbelt så mycket, ska jag inte sticka under stol med, spädde på min motivation och energi. Idag har jag bara slappat och ätit gott.

Idag går annars mina tankar till alla drabbade i tsunami-katastofen annandag jul 2004. Fem år har gått. Känns mycket. Tycker nästan det kunde varit för bara två-tre år sedan. Ska jag säga nåt vettigt om detta kan jag bara säga att jag, hur konstigt det än låter, blir glad när jag läser om de som på ett eller annat sätt drabbades, säger att det har lärt sig något och tagit med sig kloka insikter genom det som hände. Att de i större utsträckning blivit mer medvetna om livets värdighet, alltså att man ska ta vara på livet, inte ta det för givet utan faktiskt vara tacksam för den tid man får på jorden - det är något jag tycker är ett glädjeämne i den fruktansvärda, gränslösa sorgen.

Jag kan dock inte föreställa mig det som de drabbade gått igenom och även går igenom idag, det enda jag kan göra är att skänka en stor värmande megakram till ALLA. Och då tänker jag inte enbart på samtliga svenskar som berördes utan på varendaste en, från thailändare, indonesier, tyskar, norrmän och så vidare, och så vidare. Alla - som på något sätt drabbades - är värda en extra tanke och en stor varm kram.

Tsunami-katastofen får mig annars att tänka på begreppet sorg. Jag har hittills i mitt 19-åriga liv blivit ovanligt förskonad från sorg. Egentligen vet jag inte riktigt hur mycket sorg som funnits i mitt liv för det känns som ett ganska luddigt och icke abstrakt begrepp, men det är i så fall små saker som gått över efter korta stunder. Sorg efter att någon nära har gått bort har jag aldrig upplevt, min morfar dog visserligen när jag var fem år men jag kommer inte ihåg så mycket av det och hann inte få en nära relation med honom.

En sak är i alla fall säker och det är jag kommer få uppleva sorg, mina föräldrar kommer exempelvis inte leva för alltid och det känns så klart skrämmande att de med sannolikhet kommer gå bort innan mig.

... Herre gud, vilket tankfullt inlägg det här blev. Hur som helst, sorg tror jag är fruktansvärt, jobbigt och äckligt frustrerande, men hur tufft det än låter en naturlig del av livet och något man lär sig ofantligt mycket av.

Slutligen, alla tankar till de drabbade.