En gammel goding

Tycker vi kör en liten härlig tradition som ligger mig varmt om hjärtat - dagens topp tre:

1. Hade retorik ("konsten att tala och övertyga") för första gången idag och även om det känns väldigt läskigt, så kändes det på något vis positivt. För ska man bli av med sina rädslor tror jag ändå att lösningen är att möta sina rädslor istället för att fly ifrån dem. Så ... aa, vi får se hur fortsättningen går... Lovar att försöka hålla er uppdaterade här i bloggen om det.

2. Dagen rullade på med ännu fler nya kurser och magkänslan sa att; "men det här ska nog gå an", det vill säga verkar de faktiskt helt okej än vissa sega ämnen som det var i tvåan.

3. Gick ut och sprang/gick snabbt/stretchade senare på kvällen och fan vad skönt det är att röra på sig. Känns som om alla spända muskler luckras upp och man får rensa hjärnan lite.

Värsta bra må-bra-knepet med andra ord ;D

Dags för skola igen - men vem säger att sommaren är över för det?

Förlåt kära läsare för superkasst uppdaterade Ska jag skylla ifrån mig lite så är det faktiskt datorns fel. När jag skulle skriva ett inlägg för ett par dagar sedan la den plötsligt av. Då satte jag på datorn igen och gjorde ett nytt försök - men även denna gång strulade den med mig. Men .. äh, that's life. Idag är en annan dag.

Och faktiskt inte vilken dag som helst; första riktiga skoldagen efter sommarlovet - wohoo! Not. Ne, jag faktiskt inte säga not. Det är faktiskt bra att skolan börjar igen. Jag kan faktiskt inte sitta hemma dag ut och dag in och leva komaliv, som pappa säger. Visserligen är sommaren underbar, det är obeskrivligt skönt att vara ledig och att verkligen kunna göra vad man vill, att inte ha några måsten eller krav på sig. Men när det är sjutton grader och moln nästan varje dag i en rätt lång period och då det känns som om inspirationen "att hitta på nåt kul" inte riktigt är på topp, känns det faktiskt inte jättehemskt att tillbringa ett par timmar i skolan.
Och förresten; vem säger att sommaren är över bara för att höstterminen har börjat? Det är inte helt omöjligt att det kommer in ett högtryck så här i slutet av augusti. Nej, nej, vi som känner oss smått deppiga över att det börjar gå mot mörkare tider - take it easy man. Sommaren 2009 är inte över på långa vägar. Trust me. Come on.

Äh, nu går vi vidare

Känner att jag behöver lite peppande tankar, och vad gör man inte när man sitter uppe ensam?! Jo, man peppar sig själv helt enkelt:
Sofia, det gör inget att du inte gjorde en jättebra match idag. Du hade dessutom tränat innan (ingen jättehård träning dock) och hann inte med att fylla på med energi mellan träningen och matchen, så det kan ju ha sin förklaring att du inte presterade så bra som du ville. Vi alla har våra dagar då vi inte är på topp, and that's it. Så är det bara.
Vill du förresten vara en människa som alltid lyckas? Nä, just det. Det är ju på våra misstag vi lär oss saker och som vi kan ta vidare till nästkommande situationer. Vi kan inte prestera på topp hela tiden och vara nån slags supermänniska. Så gå nu och lägg dig och var glad att du fick chansen och spela, att du ändå kämpade och gjorde ditt bästa. Herregud, du är inte mer än en människa - och vet du vad? Det kommer en dag imorgon också, då du efter en god natts sömn är pigg och gla' med härlig fart och fläkt i kroppen!

Don't forget about the good things!

Hej igen bloggen, har haft ett litet uppehåll men är nu tillbaka. :) Har inte alls gjort mycket, bara vilat ut ordentligt (sovit lääänge!) och gjort lite småsaker och kollat på OS.

Sen den 25:e juli har jag varit ledig, och då det härliga kanonvädret avtog kände jag mig jätterastlös, det var till och med så att jag kände: jaha, vad ska jag tänka på nu då? Tanken slog mig då att jag måste försöka vara lite mer tacksam, här sitter jag och är ledig och så känner jag så? Det är ju inte tacksamt ett dugg, för tänk, det pågår ju just nu "nästan" ett krig mellan Ryssland och Georgien och så känner jag så. Nä, upp och hoppa, Sofia!

Därför kommer här en liten tacksamhetlista på denna sommar som fokus (och som nejnej, inte är över på långa vägar, hihi):

Tack för att jag fick ett sommarjobb tillslut. Trots lite motgångar tog jag mig igenom det till 25 juli och det är helt, helt okej för mig. Tack för pengarna jag tjänade, för allt jag lärde mig och tack att jag i alla fall är en arbets-erfarenhet rikare.
Tack för Gothia, och för att det alltid återkommer år efter år. Tack för den häftiga och vackra invigningen. Tack för att jag genom dom goa fotbollskompisarna träffade ett gäng roliga spanjor-killar. Tack för att jag lärde känna fotbollskompisarna lite mer. Tack för Gothia-helgen som var en av dom roligaste sommar-helgerna!
Tack för den fina solveckan som kom i slutet av juli. Lite otur att jag var lite sjuk då men äsch, vad gör det när det är 28 grader varmt och klarblå himmel?! Solen, I like you! ;)
Tack för ledigheten rent allmänt. Det är ju underbart att slippa all skolhets och stress för ett tag.
Tack för att jag äntligen fyllde arton, och för mina fina och snälla kompisar som grattade mig vid tolvslaget.
Tack för fotbollen, och för sammanslagningen.

Slutligen: Trots att vi lever i en värld med konflikter, krig, naturkatastrofer, terrordåd, svält och allmän misär måste vi ibland uppmärksamma dom fina sakerna i våra liv och vara tacksamma till det vi har. Livet är faktiskt ibland så som Louis Armstrong sjunger det: What a wonderful world. Jag tycker det är en jättebra låt och vill man dagdrömma lite till den låten är det perfekt att tänka så här:

Tänk dig ett soligt medelhavsland, du ligger i poolen vid hotellet, det är morgon så det är rätt få personer i din omgivning. Du flyter långsamt runt på en pastellfärgad jättemadrass, och då och då stänker vatten från poolen upp på dina ben, vilket solstrålarna gör glittriga av ljuset. Och i bakgrunden hör du What a wonderful world. Aah, sikken dröm.

Hehe, kanske har jag haft för lite att göra kanske man tänker när jag kommit på denna drömmen, men erkänn att solsemestrar är härligt?! Det tycker jag i alla fall!

Ha det bra :)

Tack för att ni finns!

Tänkte egentligen skriva detta inlägg igår men datorn var seg som en godiskola - så vad göra? Jo, vi gör ett försök till:

Det var nämligen så här att mina närmsta kompisar A och N sms:ade mig dagen innan jag fyllde 18 och sa att 'Sofia, nu stannar du uppe till tolv för då ringer vi och grattar dig'. 'Visst, självklart', svarade jag.

Sagt och gjort; prick klockan 00:00 ringde mobilen och jag svarade. Möttes av en N:s underbara röst - men vad nu, tänkte jag. Det jag hörde i luren hörde jag plötsligt utanför mitt fönster. What?!! Vad händer?! Jag hade dragit ned rullgardinerna så jag öppnade balkongdörren för att kolla om jag fattade det hela rätt - och jajamän; mina ögon möttes av tre hoppande, gapskattande och helt makalösa underbara tjejer (A hade tagit med sin goa och underbara syster D) sjunga "ja må hon leva" i den högsta ton jag någonsin hört. Inte nog med det hade dom köpt presenter (som var så "Sofia-aktiga" att det skrek om det, fattar fortfarande inte hur dom kunde hitta sådana klockrena saker) - bland annat en svart sjal med ceriserosa tryck med texten "Positive thinking keeps your mind healty" - hur underbar är inte den liksom?! Som ni förstår befann jag mig i himlen.
Vill avslutningsvis stö mina kärleksfrön över mina vänner, och jag vill att ni ska veta att ni betyder guld för mig. Ni är helt fantastiska, roliga, underbara, stöttande och peppande. Jag sa faktiskt också nåt som jag aldrig sagt förrut till er, och som jag gärna kan säga en gång till eftersom det från min sida är total sanning:

Jag älskar er.

... Och en annan liten tanke

Klockan 02:08 i natt är det exakt 18 år sedan jag föddes. Detta betyder med andra ord att jag i detta nu genomgår mitt allra sista dygn som omyndig (!). Hehe, javisst lät det lite speciellt?! Eller - är det snarare vemod jag ska känna?

Visserligen betyder 18 att man blir myndig och därmed tilllåts större frihet. Detta kan ju vara helt underbart, för tänk: att få kunna gå på ut på krogen, kunna köpa folköl och tobak: hur cool känner man sig inte liksom?

Men tillbaka till det här med vemod då. Är det nu jag ska säga bye bye till barndomen, är det nu jag officiellt blir vuxen och förväntas ha lämnat pubertetens alla besvärliga dar?

Hm. Jag tror faktiskt inte det.

Jag menar istället att barn är man hela livet. Så länge ens föräldrar finns tror jag (och hoppas!) att om vi någon gång skulle känna att livet är lite halvknackigt, känna att det alltid skulle finnas någon (det vill säga mamma/pappa) som man kan luta huvudet emot, som kan stötta en och ge en trygghet. Jag vet dock att detta inte är verklighet för alla, för alla har tyvärr inte den lyckan att ha föräldrar som är sådana.
Men det jag vill komma fram till är i alla fall att bara för att man fyller 18 så är det inte nödvändigt att det är nu vi ska tänka; det är nu jag blir vuxen, det är nu jag måste ta hand om mig själv och förverkliga alla mina drömmar.

Jag tror mer på att vi lite i taget, under hela barndomen, får öva oss på att ta större ansvar och därmed känna att bli blir mer och mer vuxna. Vi ska heller inte sätta ett krav på oss själva "att nu när jag blivit 18 så ska jag minsann ha kommit med bukt med alla 'tonårsproblem', och vara en heltrygg person med full koll på livet". Det gäller nog istället att tillåta sig själv att vara lite tankfull och slittrad ibland, jag tror faktiskt att man blir mer och mer trygg automatiskt ju äldre man blir.

Ojojoj, vad mycket snabbel det blev här känner jag. Ja, ja, som jag sa måste man ju få tillåta sig själv att vara lite tankfull ibland! Även om man är alltifrån 10 till 99 år !

Just some thoughts, you know

Hallå igen bloggen, tänkte vi börjar bloggandet med några tankar. Det är nämligen så att fotbollen drog igång i fredags, har haft ett litet träningsläger här hemma och börjat "känna på det", helt enkelt. Något som är nytt för denna säsong är att juniorerna (det vill säga tjejer från 92-90) och seniortruppen (alltså damlaget), har gått ihop till en och samma trupp. Detta känns för mig väldigt roligt.

Jag gick över till damlaget i januari i år och har verkligen fått kämpa för att komma upp i det tempo damerna har, och även att behålla den motivation jag vanligtvis känner för fotbollen. Ibland när vintermörkret var som värst var det ibland svårt att hålla glädjen uppe, men som tur var blev det lättare ju mer ljuset och våren kom. Jag är heller inte så jätteframåt av mig så det har ibland känns lite jobbigt att komma upp "helt själv" som junior (dock fanns det redan ett par tjejer i min ålder, men hoppas du förstår hur jag menar) men nu när vi slagits ihop känns det som att stämningen kommer innebära en större trygghet med dessa goa tjejer omkring en. Det känns därför väldigt härligt. Jag tror vi alla kommer vinna på det, och alla juniorer tror jag kommer utvecklas oerhört!

Något annat som slagit mig är det här med "nu drar det igång igen-tanken". Jag kan ibland bli uppstressad av att saker "börjar komma igång igen" efter ett uppehåll under sommaren. Det är därför skönt för jag tror jag har ändrat min tanke i detta. Att fotbollen har startat upp igen innebär ju enbart att jag ska tillbringa ungefär en och en halv timme på en fotbollsplan ca 3 gånger per vecka och hur mycket är det av veckans alla timmar? Tänk, det är egentligen inte alls mycket. Därför har jag besämt mig för att vara fokuserad när det väl är träning/match och sen bara släppa alla tankar om fotbollen och helt enkelt fortsätta att vara Sofia Nilsson, studerande tjej med sommarlovskänsla i heeela kroppen.

Tillsist: Alla skadade som spelar fotboll (eller som sportar överhuvudtaget): jag kan inte riktigt tänka mig in i situationen hur det är att vara skadad (har bara sträckt mig och likande) men fyfan vad jobbigt det måste vara att vara skadad. Skador är verkligen en onödig sak som gärna hade fått säga hejdå till mänsklighten (tyvärr går ju inte detta).

Hur som helst: hur jävligt det än känns så är mitt tips att försöka tänka att du alltid kommer komma till en vändpunkt då du är fri. Jag tror alltså att man måste följa ordspåket: 'walk through the hell', för du kommer klara detta.