... Och en annan liten tanke

Klockan 02:08 i natt är det exakt 18 år sedan jag föddes. Detta betyder med andra ord att jag i detta nu genomgår mitt allra sista dygn som omyndig (!). Hehe, javisst lät det lite speciellt?! Eller - är det snarare vemod jag ska känna?

Visserligen betyder 18 att man blir myndig och därmed tilllåts större frihet. Detta kan ju vara helt underbart, för tänk: att få kunna gå på ut på krogen, kunna köpa folköl och tobak: hur cool känner man sig inte liksom?

Men tillbaka till det här med vemod då. Är det nu jag ska säga bye bye till barndomen, är det nu jag officiellt blir vuxen och förväntas ha lämnat pubertetens alla besvärliga dar?

Hm. Jag tror faktiskt inte det.

Jag menar istället att barn är man hela livet. Så länge ens föräldrar finns tror jag (och hoppas!) att om vi någon gång skulle känna att livet är lite halvknackigt, känna att det alltid skulle finnas någon (det vill säga mamma/pappa) som man kan luta huvudet emot, som kan stötta en och ge en trygghet. Jag vet dock att detta inte är verklighet för alla, för alla har tyvärr inte den lyckan att ha föräldrar som är sådana.
Men det jag vill komma fram till är i alla fall att bara för att man fyller 18 så är det inte nödvändigt att det är nu vi ska tänka; det är nu jag blir vuxen, det är nu jag måste ta hand om mig själv och förverkliga alla mina drömmar.

Jag tror mer på att vi lite i taget, under hela barndomen, får öva oss på att ta större ansvar och därmed känna att bli blir mer och mer vuxna. Vi ska heller inte sätta ett krav på oss själva "att nu när jag blivit 18 så ska jag minsann ha kommit med bukt med alla 'tonårsproblem', och vara en heltrygg person med full koll på livet". Det gäller nog istället att tillåta sig själv att vara lite tankfull och slittrad ibland, jag tror faktiskt att man blir mer och mer trygg automatiskt ju äldre man blir.

Ojojoj, vad mycket snabbel det blev här känner jag. Ja, ja, som jag sa måste man ju få tillåta sig själv att vara lite tankfull ibland! Även om man är alltifrån 10 till 99 år !