Fy f*n vad vi var nära att få oavgjort. Men lyckan spelade oss ett spratt denna kväll så matchen mellan Qviding och Näset slutade 2-1. Det heter ju att nära skjuter ingen hare och det uttrycket gjorde verkligen namn för det, om man säger så.
Äh. Bara att ta nya tag. Detta ska vi fixa.
onsdag 16 september 2009
Målbild: vinst
Nu drar jag till Torpavallen och lirar boll. Är taggad. Är laddad. Ikväll ska vi vinna. Ha kul. Kämpa. Jag säger som min förebild Igor:
Genom positiv tillit, medveten närvaro och avspänd effektivitet går det man drömmer om mycket lättare att uppnå.
Ikväll vill jag ha vinst. Jag vill vinna. Och det är min målbild för denna afton. Låt mig nu då bara verkställa detta mål.
Genom positiv tillit, medveten närvaro och avspänd effektivitet går det man drömmer om mycket lättare att uppnå.
Ikväll vill jag ha vinst. Jag vill vinna. Och det är min målbild för denna afton. Låt mig nu då bara verkställa detta mål.
tisdag 15 september 2009
40-årskris?
Hej igen, bloggen!
Nu har min trötta sjuka kropp efter flera dagars vila börjat bli fit for fight igen. Halv sex är det även dags för fotbollsträning - faktiskt första sedan min vänkvartett och jag åkte till Alanya o göttade oss. Jag känner mig därför ringrostig men ack så motiverad!
Det ska bli kul att få lira boll igen ett par/kvällar i veckan, mitt mål är fortfarande att utvecklas till det bättre, ha kul och sist men inte minst hänga kvar i trean. Helt klart att vi vill och SKA hänga kvar.
Just nu är jag bara pissigt arg och sur på min pappa. Jag skiter därför nu i om detta jag gör kallas uthängning á la internet, jag är bara så jädrans pissed of på honom nu. Från första stund han kommer in från dörren klagar han, misströstar, tycker synd om sig själv och så slängde han en tom matkartong som min bror lämnade på köksdiken - ut på altanen där jag befann mig så jag fick kycklingspettsspad på benen. Visst förstår jag att man som förälder vill att sina barn ska ta upp efter sig, slänga tomma paket och likande, men att få skit som inte är befogad tolererar jag inte.
Min pappa är visserligen otroligt älskvärd, hjälpsam och vill i grund och botten alla väl. Men. Det är många stunder från säkert 14-årsåldern fram till nu som vi rykt ihop. Jag klarar inte hans opedagogiska sätt. Han är otroligt negativ, pessimistisk och har ofta på sig offerkoftan.
Jag ställer mig i dessa situationer alltid samma uttjatade fråga: Är det detta som kallas 40-årskris eller vad är det frågan om?
Nu har min trötta sjuka kropp efter flera dagars vila börjat bli fit for fight igen. Halv sex är det även dags för fotbollsträning - faktiskt första sedan min vänkvartett och jag åkte till Alanya o göttade oss. Jag känner mig därför ringrostig men ack så motiverad!
Det ska bli kul att få lira boll igen ett par/kvällar i veckan, mitt mål är fortfarande att utvecklas till det bättre, ha kul och sist men inte minst hänga kvar i trean. Helt klart att vi vill och SKA hänga kvar.
Just nu är jag bara pissigt arg och sur på min pappa. Jag skiter därför nu i om detta jag gör kallas uthängning á la internet, jag är bara så jädrans pissed of på honom nu. Från första stund han kommer in från dörren klagar han, misströstar, tycker synd om sig själv och så slängde han en tom matkartong som min bror lämnade på köksdiken - ut på altanen där jag befann mig så jag fick kycklingspettsspad på benen. Visst förstår jag att man som förälder vill att sina barn ska ta upp efter sig, slänga tomma paket och likande, men att få skit som inte är befogad tolererar jag inte.
Min pappa är visserligen otroligt älskvärd, hjälpsam och vill i grund och botten alla väl. Men. Det är många stunder från säkert 14-årsåldern fram till nu som vi rykt ihop. Jag klarar inte hans opedagogiska sätt. Han är otroligt negativ, pessimistisk och har ofta på sig offerkoftan.
Jag ställer mig i dessa situationer alltid samma uttjatade fråga: Är det detta som kallas 40-årskris eller vad är det frågan om?
tisdag 8 september 2009
Min tidigare depperiod på året
För er som känner mig närmare vet att jag älskar sommaren. När då denna ack så korta men ljuva juni juli och augusti-period börjar nå sitt slut, har det på dem senaste åren växt fram en liten fallhålsrisk för mig att falla ner i humör. Tänkar som; men shit, hur kunde det gå så fort? I år - igen? Vad gjorde jag? Njöt jag tillräckligt? Tog jag verkligen vara på tiden?
Med andra ord: hur i Jesu namn kunde sommaren gå så äckligt fruktansvärt fort?!
Den tankten slog mig igår. Förra sommaren försökte jag jobba med dem tankarna för faktum var jag jag kände mig deppig så där runt skolstarten i slutet av augusti till kanske mitten av september. Inte alls en så lång tid vi snackar om, men varje tid då man börjar gå ner sig och känna sig grå i själen tycker jag är en gång för mycket (här är det dock viktigt att påpeka att deppiga stunder inträffar oss alla vilket är en fullt naturlig del av livet, men när det väl händer tycker jag man ska gå till sig själv och fråga varför man mår som man mår - och därifrån ta sig från det oönskade läget till det önskade).
Jag försökte då analysera och rannsaka mig själv för att lösa problemet, alltså varför det mer var en regel för mig att bli väldigt nerstämd då sommarlovet började gå mot sitt slut och tills dess att jag kommit igång med skolrutinerna igen.
Det tog som tidigare nämnt skönt nog inte lång tid för mig att bli glad igen - för jag kan lova att hösten 2008 blev en av dem mysigaste höstarna jag haft på mycket länge. Det som då är så skönt med denna - om jag får kalla det brytpunkt - är att jag inte känner någon större rädsla inför att möta hösten 2009. Nu kan jag faktiskt erkänna att vi nu lämnat sommaren 2009 bakom oss och att vi helt klart går mot mörkare tider. Förut skrämde detta mig något fruktansvärt, men nu kan jag faktiskt hantera dessa känslor och efter lite psykologsnack med mig själv acceptera läget och inse att det visst finns goda stunder med hösten också. Självklart har jag inte börjat störtälska hösten, inte alls, men min ångest för sommarens adjö och höstens intågande känner jag på något sätt, är märkbart förminskad.
Och det är ju bara så förbannat skönt!!
På tal om något annat: Nu ska jag ringa vårdcentralen för att boka tid. Känner mig härligt nog bättre idag så chansen att jag har drabbats av en svininfluensa tror jag inte är stor alls. Men dels för mig själv och dels för mitt jobb, måste jag ta reda på detta. Jobbar som ni kanske vet på ett äldreboende så det är så klart otroligt viktigt för både mig och mitt jobb att veta detta.
Återkommer som sagt med ett inlägg i listform från den oförglömliga Alanya-resan.
Med andra ord: hur i Jesu namn kunde sommaren gå så äckligt fruktansvärt fort?!
Den tankten slog mig igår. Förra sommaren försökte jag jobba med dem tankarna för faktum var jag jag kände mig deppig så där runt skolstarten i slutet av augusti till kanske mitten av september. Inte alls en så lång tid vi snackar om, men varje tid då man börjar gå ner sig och känna sig grå i själen tycker jag är en gång för mycket (här är det dock viktigt att påpeka att deppiga stunder inträffar oss alla vilket är en fullt naturlig del av livet, men när det väl händer tycker jag man ska gå till sig själv och fråga varför man mår som man mår - och därifrån ta sig från det oönskade läget till det önskade).
Jag försökte då analysera och rannsaka mig själv för att lösa problemet, alltså varför det mer var en regel för mig att bli väldigt nerstämd då sommarlovet började gå mot sitt slut och tills dess att jag kommit igång med skolrutinerna igen.
Det tog som tidigare nämnt skönt nog inte lång tid för mig att bli glad igen - för jag kan lova att hösten 2008 blev en av dem mysigaste höstarna jag haft på mycket länge. Det som då är så skönt med denna - om jag får kalla det brytpunkt - är att jag inte känner någon större rädsla inför att möta hösten 2009. Nu kan jag faktiskt erkänna att vi nu lämnat sommaren 2009 bakom oss och att vi helt klart går mot mörkare tider. Förut skrämde detta mig något fruktansvärt, men nu kan jag faktiskt hantera dessa känslor och efter lite psykologsnack med mig själv acceptera läget och inse att det visst finns goda stunder med hösten också. Självklart har jag inte börjat störtälska hösten, inte alls, men min ångest för sommarens adjö och höstens intågande känner jag på något sätt, är märkbart förminskad.
Och det är ju bara så förbannat skönt!!
På tal om något annat: Nu ska jag ringa vårdcentralen för att boka tid. Känner mig härligt nog bättre idag så chansen att jag har drabbats av en svininfluensa tror jag inte är stor alls. Men dels för mig själv och dels för mitt jobb, måste jag ta reda på detta. Jobbar som ni kanske vet på ett äldreboende så det är så klart otroligt viktigt för både mig och mitt jobb att veta detta.
Återkommer som sagt med ett inlägg i listform från den oförglömliga Alanya-resan.
måndag 7 september 2009
Hello Sweden
... and good bye Alanya! Jesus amalia vilken vecka. Underbart väder, strålande sol och ljuvlig strand, härliga utekvällar, ett amazing skönt turkiskt bad kallat Hamam och massa, massa annat. Har även lärt mig lite om hur påfrestande det kan vara att leva med personer man inte annars brukar leva 24 timmar dygnet runt med. Kan också konstatera att jag själv inte är den bästa när det gäller att visa respekt och integritet. Min spralliga pajas inom mig kom fram ett x antal gånger och kan absolut erkänna att det gick över gränsen ett par gånger. Jag ber om ursäkt för det.
Shit! Nu ringde Siri!! Min London-böna! Underbart att få prata med henne. Om du mot all förmodan läser detta Siri vill jag bara säga att det var otroligt roligt att höra din röst. Vill inte lova något men ska jag satsa allt på att åka till dig i början av december.
Jag kan även erkänna att jag ådrog mig en seg förkylning i mitten av veckan i Alanya så jag mår inte alls bra just nu. Men ska gå till vårdcentralen imorgon för att kolla - och förhoppningsvis utesluta - att jag inte fallit offer för the new flue, you know. Hoppas så klart inte på det men skulle i så fall inte vara i hela världen då det bara är att härda ut - let's get over with helt enkelt.
Återkommer senare med en lista på lite smått och gott från resan.
So long, people.
Shit! Nu ringde Siri!! Min London-böna! Underbart att få prata med henne. Om du mot all förmodan läser detta Siri vill jag bara säga att det var otroligt roligt att höra din röst. Vill inte lova något men ska jag satsa allt på att åka till dig i början av december.
Jag kan även erkänna att jag ådrog mig en seg förkylning i mitten av veckan i Alanya så jag mår inte alls bra just nu. Men ska gå till vårdcentralen imorgon för att kolla - och förhoppningsvis utesluta - att jag inte fallit offer för the new flue, you know. Hoppas så klart inte på det men skulle i så fall inte vara i hela världen då det bara är att härda ut - let's get over with helt enkelt.
Återkommer senare med en lista på lite smått och gott från resan.
So long, people.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
