40-årskris?

Hej igen, bloggen!

Nu har min trötta sjuka kropp efter flera dagars vila börjat bli fit for fight igen. Halv sex är det även dags för fotbollsträning - faktiskt första sedan min vänkvartett och jag åkte till Alanya o göttade oss. Jag känner mig därför ringrostig men ack så motiverad!

Det ska bli kul att få lira boll igen ett par/kvällar i veckan, mitt mål är fortfarande att utvecklas till det bättre, ha kul och sist men inte minst hänga kvar i trean. Helt klart att vi vill och SKA hänga kvar.

Just nu är jag bara pissigt arg och sur på min pappa. Jag skiter därför nu i om detta jag gör kallas uthängning á la internet, jag är bara så jädrans pissed of på honom nu. Från första stund han kommer in från dörren klagar han, misströstar, tycker synd om sig själv och så slängde han en tom matkartong som min bror lämnade på köksdiken - ut på altanen där jag befann mig så jag fick kycklingspettsspad på benen. Visst förstår jag att man som förälder vill att sina barn ska ta upp efter sig, slänga tomma paket och likande, men att få skit som inte är befogad tolererar jag inte.

Min pappa är visserligen otroligt älskvärd, hjälpsam och vill i grund och botten alla väl. Men. Det är många stunder från säkert 14-årsåldern fram till nu som vi rykt ihop. Jag klarar inte hans opedagogiska sätt. Han är otroligt negativ, pessimistisk och har ofta på sig offerkoftan.

Jag ställer mig i dessa situationer alltid samma uttjatade fråga: Är det detta som kallas 40-årskris eller vad är det frågan om?