Varför slå på sig själv?

Kladdkaksmuffinsarna, ni vet? Dem jag bakade förrut på dan'? Hur som helst, tänkte vara lite omtänksam och bjuda mina goa' klasskompisar när vi var och såg på "Mammut". Men: smolken i glädjebägaren var att dem inte smakade som dem jag gjorde förra gången och tyckte till och med att dem näästan var lite torra, hade jag bara tagit ut dem liite tidigare ur ugnen hade dem blivit så där perfekt kladdiga. Jag vet inte var det var med mig, men när jag satt där på bion så kunde jag bara inte släppa det. Men herregud, Sofia, whats's the problem?, tänkte jag sedan. Ett par muffins - vad har det för betydelse?! Så efter ett tag kunde jag sakta men säkert släppa det och tänka: ja, ja, vi kan inte alltid vara perfekta människor som aldrig gör lite fel då och då, det hör ju liksom till. Och det är ju trots allt tanken som räknas.

Lite i samma veva frågade jag mig själv varför vi människor ofta är så självkritiska mot oss själva. Varför ska vi alltid sträva till att göra allt så prickfritt och perfekt som möjligt? Hela tiden ska det letas efter fel och brister istället för att vara glad över det som är bra - varför kan vi inte vara nöjda med det vi har - med alla dess skavanker och brister?

Med andra ord: Varför all denna perfektionism?!

Kanske är det så att vi lär oss från barnsben att alltid göra vårt bästa, att vi alltid ska kämpa och prestera det till det yttersta av vår förmåga. Varför gå in i leken utan att ge 100 % liksom? Det är väl kanske en slags västerländsk försök-alltid-se-till-det-som-kan-göras-liite-bättre-instinkt? För att inte tala om skönhetshetsen. Minsta lilla rynka eller skavank kritiseras, och helst - om man har råd - ska det fixas till genom att ta boka in en tid hos plastik-doktorn. (Här drog jag dock stora geniraliseringar, men ni förstår tanken.)

Efter detta kom jag fram till att jag från och med nu ska bli bättre på att inte klanka ner på mig själv och inte vara så jäkla självkritisk. Varför slå på sig själv när vi alla faktiskt i grund och botten vill allt och alla väl?

Nä, nu är det slut på denna självkritik. Människan duger! Du hänger väl på?!

P.S. Blogger.com bråkar med mig så kunde tyvärr inte göra tjockleken på vissa meningar tjockare (alltså så att bokstäverna blir starkt svarta).

P.S. 2 Onödig fakta: huvudet dunkar så ska kila till badrummet och ta en panodil, sen blir det raka vägen till sängen. Tror det var texten på bion som är orsaken till huvudvärken, behöver glasögon men har inte skaffat än. Ska till en glasögonaffär på lördag med mamma och få problemet fixat. Iaf ska jag ta hem ett par och prova. Kontenta: Det löser sig.