Livet som en skör tråd

Det tog inte lång tid efter att jag skrev förra inlägget om min så kallade inspirationsbrist som jag var med om något jag kan delge er om. Detta innehåller (med tanke på förra inlägget både en vardagshändelse - som tack och lov -inte inträffar allt för många gånger i livet - och en liten tanke om det hela som hände).

Som vanligt var jag sen och ute i sista sekund när jag skulle ta spårvagnen till stan för att träffa F och N för att jobba på projektarbetet. När jag stressat småsprang till vagnen möttes jag dock av något helt oväntat. Ola-ambulanser, en brandbil, polisbil och andra tekniker hade samlas till en enda stor massa. Min första tanke var antingen att det skett en brand eller att någon bil hade kört in och att det på något sätt skett en olycka med bilen. Men plötsligt fick jag syn på vagnen som kört in i vagnen framför. Detta är helt knäppt, för även om jag fått syn på vagnen som ser helt ihoptryckt ut vid förarplatsen, fortsatte jag gå och trodde att en andra vagn skulle komma (hållplatsen är ändhållplats så det fanns flera vagnar inne) men lilla, lilla Sofia. Vad trodde du egentligen? - här har det skett en spårvagnsolycka och du tror allt går som vanligt igen - efter typ tio minuter. Det tog ett par minuter för mig att fatta vidden av olyckan och följde sedan folkströmmen till busshållplatsen som ligger bara ungefär hundra meter bort. Kom så klart inte i tid till projektarbetet - men vad gör det?!

Som tur var skadade inte sig föraren mer än att han/hon "bara" fick skärskador i ansiktet och huvudet. Den andra föraren som satt i vagnen som blev träffad bakifrån blev också skadad men även denna gång var turen med oss och han/hon kom undan med lättare skador. Två teknikter befann sig även i den träffade vagnen och kom också som tur var undan med lindriga skador. (Enligt media hade dock en av förarna fått näsbenet knäckt, visst, det var inga livshotade skador men att bryta näsbenet är inte som att skrapa upp ena knät direkt, kan tänka mig det gör fruktansvärt ont.) Sedan är ju det fysiska enbart en del i det hela då det mentala även påverkas av en sådan händelse. Jag hoppas verkligen att de efter omständigheterna fått komma ner i varv och att den största chocken har lagt sig.

I sådana här lägen tror jag det är lätt att man påminns hur tunt och bräckligt livet faktiskt är. Det finns inget som säger att man inte skulle kunna vara med om en olycka, få en sjukdom, att någon i sin närhet skulle kunna dö eller likande. Vi kan aldrig ta livet för givet. Livet är ingen garanti utan en gåva vi fått som vi behöver vårda ömt. Självklart kan man inte förutspå olyckor och likande händelser, men att hela tiden försöka leva här och nu och verkligen ta vara på livets alla fina sidor som vi fått förmånen till att få uppleva, är något jag tycker alla ska bära med sig dagligen. Jag själv kan tycka det kan vara svårt att varje dag påminna sig själv om det, men det sägs ju att träning ger färdighet.

Så, även om man ibland kan känna klagoanden knacka en på axeln och känna att livet ibland är krävande och svårt - tycker jag varje människa ska försöka känna tacksamhet till livet man fått och leva det utefter sin bästa förmåga. Att man försöker se möjligheterna. Självklart vet jag att alla inte har turen att få växa upp under drägliga och kärleksfulla förhållanden men man kan alltid, menar jag, plocka något ur varje händelse och - i det långa loppet - få ut något bra av det. ¨

Att till exempel blivit mobbad i skolan är naturligtvis fruktansvärt och inte roligt på något sätt och vis, men genom att varit med om detta kan man senare göra om till värdefulla erfarenheter och insikter om livet som i längden kan stärka en som människa.

Livet är sannerligen speciellt. Gränsen mellan liv och död är ibland liten. Och ena dagen upplever man glädje och andra dagen sorg.

Och kanske är det - hur konstigt det än låter - just det som är skönheten med livet?

(P.S. Får strunta i glasögonen-bilderna, tror jag bestämt mig så förhoppningsvis lägger jag upp en bild imorgon på dem. Men - jag lovar inget. Ni vet hur dålig jag är med sådant. Ja, ja, vi kan alla inte vara perfekta jämt och ständigt.)

Ha det nu bra, underbaringar, och försök känn tacksamhet till livet. Det ska jag göra :)