Den här höstterminen (som jag för övrigt tycker gått otroligt fort) har jag aldrig börjat runt nio-tiden (enbart halv nio på fredagar) vilket betytt att jag aldrig fått åka den buss där alla "Donner-elever" åker med (de börjar nämligen alltid nio) och som i sin tur betytt att jag aldrig fått träffa min kära barndomskompis Elin någon gång. När jag var sisådär 8 år började jag vara med Elin, hon gick i min klass och vi hade alltid väldigt roligt ihop och blev så där "bästis-aktiga". Elin övertalade mig även att börja spela fotboll i en klubb som heter IF Väster och nu i efterhand kan jag nog med ärlighet säga att det hittills var en av dem mest roliga stunderna jag haft i hela mitt liv. Vi hade så fruktansvärt kul och hela jag växte genom fotbollen. När vi var 13 var laget så pass litet att alla var tvungna att gå över till lokalrivalen Nästets SK (som jag fortfarande idag spelar i)och i samband med detta bytte Elin skola. Detta var en tuff omställning för mig och vi tappade den där nära kontakten vi hade. Även om vi spelade fotboll tillsammans var vi aldrig dem där "bästisarna" längre som alltid hade så kul ihop. Vi växte helt enkelt ifrån varandra. Elin slutade även sedan med fotbollen (med lite "från och till-comebacker") och vi umgås idag inte med varandra. Jag har henne dock på MSN men där är jag knappt inne nu för tiden så bussen är i stort sett den enda platsen vi kan komma att se varandra och höra hur vi "har det nu för tiden". Jag vet, det här låter faktiskt lite sorgligt.
Jag har många gånger känt att det varit jäkligt synd att vi aldrig höll kvar kontakten och fortsatte umgås. Vi delar ju trots allt en stor del av barndomen, vi har varit med om så himla mycket och har många minnen att glädjas åt.
Så vad hände mig nu då - när jag för en gångs skull - började klockan nio för projektmalls-genomgång, om inte att jag faktiskt just såg Elin stiga på bussen. Jag blev jätteglad och vi pratade på lika naturligt som det är att gult + blått blir grönt. När hon gick av bussen sa hon: Sofia, jag vill träffa dig". Shit, den meningen gick rakt in i mitt hjärta och det var längesedan jag kände mig så rörd. Jag med!, svarade jag. Och det vill jag verkligen. Jag hoppas inte det bara blir något "vi bara sa"utan att det verkligen också blir av. Jag ska nog nu i julledigheten ta och mejla henne... :)
Ja, ja, det här var bara en liten inblick i Sofias lilla värld. Så istället för någon topp 3-lista väljer jag idag att hylla vänskapen! Så till alla klasskompisar jag haft, N och A, alla klasskompisar jag har nu, alla fotbollskompisar, och andra personer jag tycker om - det är ju ni som är hela grejen! Jag bestämde mig förra året för att inte ha något nyårslöfte - nu har jag kommit fram till att jag ska från och med nu ska göra mitt bästa för att vårda alla mina relationer - och faktiskt även relationen till mig själv. Man måste ju faktiskt vara kompis med sig själv först. :)
Vänskap är helt enkelt the shit - ...och så en söt, rar och omtänksam prins på det - det blir väl bra?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar