Låt inte rädslan vinna

Två unga människor är försvunna i Göteborg. Två familjer med respektive vänner och bekanta befinner sig i bottenlös ovisshet, mellan tro och tvivel, mellan ledsamhet och ilska.

Vad ska vi göra, vänner? SD har växt sig allt större, min bror och hans kompisar blev misshandlade när de var ute på stan i helgen, två ogripbara försvinnanden i Göteborg är ett faktum och våldet verka bara öka.

Det har visserligen gjorts väldigt mycket inom antivåldsområdet och vi har förebilden Ghandi. Men nu behöver vi ta ännu större krafttag. Vi måste jobba FÖR. Jobba för gemenskap, faktisk trygghet (sådan som är äkta), social rättvisa, en gedigen och behovsanpassad välfärd och för ett öppet och varmt klimat i samhället. En tjej som ska hem från krogen en tidig söndagsmorgon ska inte behöva känna sig rädd. Vi ska inte behöva ta långa genvägar, undvika vissa områden eller stanna hemma - bara för rädslan av att bli överfallen är större än glädjen i att gå ut och ha kul. Jag kan själv erkänna att jag många gånger känt mig illa till mods och ringt min mamma mitt i natten för att jag inte velat gå ensam från ett visst ställe. Men det är hög tid att det är slut på det nu.

Vi får dock inte glömma bort att det finns - och kommer säkert alltid att finnas - människor som är mentalt sjuka och som har osunt mycket aggression och andra drifter i kroppen. Men vi måste jobba för en förbättring. Dessa människor måste tas om hand. De ska finnas en plats för alla slags människor som behöver hjälp och vård, rädslan får inte ta överhanden. Annars kommer vi tillslut hamna i ett råkallt samhälle där ingen tillslut orkar reagera då våld och otäckheter blivit vardagsmat.

Och fine att vi måste bli bättre på vår samhällsplanering, det vill säga ljusa upp mörka skogspartier, öppna upp mörka gränder och få oss att "känna oss" mer trygga när vi är ute i mörker. Visst är det ett steg i rätt riktning, men det är att enbart skrapa på ytan.

Att grundligt komma till rätta med problemen gör vi genom våra attityder (könsroller, synen på mannen repektive kvinnan), våra värderingar (vad som är rätt och fel), våra föreställningar och våra förutfattade meningar. Vi behöver även skapa ett samhälle där de soc-ekonomiska klyftorna minskas och där alla blir sedda och hjälpta efter deras behov. De människor som är på glid och som är benägna att begå människobrott måste vi omfamna tidigt, vi måste få dem att känna trygghet och tillit till samhället, och ge dem sunda attityder. De kanske har hamnat snett av en eller flera anledningar och då tycker jag samhället (=vi) ta sitt ansvar att bygga upp dessa individers självkänsla, självförtroende och empatiska egenskaper. Därför vi inte vill att oskyldiga människor ska falla offer för dessa trasiga människor.

Ett offer är ett för mycket. Ett liv är ovärderligt och livet är det största vi har. Tänk om vi bara lever en gång ... Inte vill vi att vårt liv ska sluta i en mörk terräng bara för att vi varit ute och roat oss kvällen där innan.

Kära människor, låt inte rädslan vinna. Låt gemenskapen och värmen besegra och stråla ikapp. Visa varandra att det goda är starkare än det onda.

För jag tror på den goda och förnuftiga människan.