April, april

Idag är det ny månad, skämtdagen nummer ett, det vill säga 1:a april och även skärtorsdag. Personligen känns det som om januari, februari och mars månad har gått otroligt fort. Även om det varit en av de kraftigaste vintrarna på mycket lång tid och då jag mest jobbat (förutom den underbara London-resan) så tycker jag ändå tiden från nyårsafton till nu har gått extremt snabbt.

Starten på april kunde skönt nog inte börja bättre. Jobbade på dagen för att sedan möta upp finaste godingarna för något så enkelt som en vanlig middag. Dock inte så jättevanligt med thaimat på mongolesiskt vis, men ändå - att samlas runt ett bord och bara äta gott ska banne mig icke underskattas. Det är ju typ samma sak som fika - aldrig fel.

Har under det senaste tänkt jättemycket existensfilosofiska tankar som gjort mig en aning nedtyngd, men jag har ändå i dessa virrvarv av grubblerier känt lugnet sprida sig allt mer i min kropp. Det känns härligt att jag blivit så stark att jag kan tänka jättedjupa och läskiga tankar och samtidigt känna mig så pigg och harmonisk som jag känt mig. Tänkte dela med mig lite av mina slutsatser kring mina tankar:

Det jag tänkt mest på är om människan är egoistisk eller ej. Har kommit fram till att just begreppet att vara egoistisk tror jag klingar väldigt fult i den svenska folkmunnen. Att vara egoistisk betyder i den svenska samtiden samma sak som att satsa på sig själv och skita fullständigt i alla andra. Detta är egentligen fel. För om jag ska tro på vissa hemsidor jag läst så finns det olika slags "egoismer" men att det i det stora hela handlar om att man handlar efter sitt egenintresse/egennytta. Alltså att man gör eller tänker något som gör att man på något vis gynnas av det. Och tänk vad många sådana tankar eller handlingar vi gör varje dag! En så fin grej som att ställa upp för grannen och skotta snö kan också vara egoistisk om personen i fråga tänkt att om jag skottar kanske jag får en flaska vin som tack sedan. Att vara egoistisk är alltså inte att bara köra sitt race och strunta i omgivningen, nej, det är till exempel egoistiskt att ta hand om sig själv eftersom det gynnar en själv.

Kruxet med detta är att jag under hela mitt liv matats med budskapet att egoism just betyder att skita i alla andra och bara bry om sig själv, så när jag då tänker på detta känns det på så vis väldigt främmande att egoism faktiskt kan vara något så fint som att ta hand om sig själv.

Motsatsen till egoism är altruism, som betyder, som det står på Wikipedias hemsida, oegennytta/osjälviskhet, vilket i sin tur betyder att man utför handlingar i syfte att hjälpa andra utan att den som hjälper vinner något på det. Exempel på detta är att volontärarbeta utan att man har någon som helst tanke på att det kan ge något tillbaka, man åker därav enbart för att hjälpa andra, det finns alltså ingen tanke bakom att vinna någonting själv på det, som exempelvis nyttiga upplevelser eller egen tillfredställelse att känna sig behövd.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om det här men för att förkorta det hela tror jag att människan gör både egoistiska och altruistiska handlingar varje dag. Det som då kan vara tröstlöst i dessa tankar är att tänk om människan egentligen är en varelse som bara är egoistisk och som bara lärt sig att känna medkänsla med andra och att det här med empati, sympati och att ställa upp enbart är en sak vi lärt oss, alltså att det inte finns i våra gener överhuvudtaget utan att det bara blivit en ren inlärningsgrej.

Men efter mycket övervägande har jag dragit den slutsatsen att världen hade inte sett ut så här om människan inte hade burit på dessa fina empati- sympati- och välvilja-gener. Även om det i dagens här och nu finns äckligt mycket elände här i världen så får vi inte glömma allt fint som människan har skapat. Se bara på Sverige hur otroligt utvecklat vårat land är även om det finns massor att förbättra. Därför har jag kommit fram till följande:

Människan är god.

Människan gör och tänker både egoistiska och altruistiska handlingar varje dag men bara för att man gör eller tänker egoistiska handlingar är det inte fult.

Dock är varken altruismen eller egoismen det som är störst. Nej. Stört av allt är den etikettlösa kärleken vi känner till varandra. Den är alltså varken i egenintresse eller i oegennytta. Den bara finns där. Vi blir exempelvis kära och det kan man inte hjälpa, man blir kär för att man gillar den personen och det finns varken en egoistisk eller altruistisk tanke bakom det. Så för att förtydliga det så är empatin och kärleken till varandra det största här i livet. Jag vet att det låter klyschigt men jag tror verkligen på det här.

Summan av kardemumman: Det är alltså den etikettlösa kärleken som är störst!

Är detta inte en underbar insikt?! Det tycker jag!

Så ... En glad, ettiketlös kärleksfull påsk, önskar jag allesammans