Comeback!

Jajamän, här är jag ju; den gamla vanliga Sofia med den likså gamla vanliga energin. Nämen, så gött då! Tja, jag vet egentligen inte riktigt när det vände men nu är surkärringarna borta från jobbet i tre veckor (alltså semester) och kanske har det sin lilla betydelse.

Alltså, det jag försöker säga är: Jobbet känns mycket bättre nu och det är ju bara till att erkänna det att; de' va la änna gött, de' då.

Något som jag också kan erkänna är att jag verkligen har funderat mycket på detta lilla sommarjobb (hur ska jag göra, ska jag bita ihop som jag alltid har gjort eller ska jag gå efter vad mitt hjärta säger?) och har efter mycket om och men bestämt mig att det inte är värt att sitta där till 10 augusti. Det var ju trots allt inte bara tanterna på jobbet som fick mig att vantrivas, det var nog en blandning av lite smått och gott, tror jag. Men om jag nu trivs, why not sitta kvar till den 10:onde kan man fråga sig. Hmm... Ja... Jag var tydligen i ett så pass desperat läge så att jag tackade ja till vilket jobb som helst och tänkte inte för fem öre på hur många veckor det var, för hallå eller - pengar! Klart man tackar ja.

Men hur som helst: För mig är det inte värt det, har kommit på att det tuffaste läsåret hitills i mitt liv kräver ett par veckors ledighet för att bli fit for fight igen. Tvåan på gymnasiet (och på Polhem dessutom) var riktigt, riktigt tuff kan jag säga.

Så högst juli ut. Och då verkligen högst. Jag skulle bli världens lyckligaste göteborgare om jag fick gå 18:oende eller veckan därpå. Men man kan ju inte få allt man önskar här i livet, så vi får väl se kära fina du.

Nä, nog om mitt fucking jäkla sommarjobb. Nu tänker jag köra på stenhårt till när det nu blir och sedan, ja, sedan ... då vet man aldrig vad som kan hända!

Men om jag får som jag vill blir det garanterat nåt i stilen: Marmaris, here we cooooooooooome!!!!!!!!!!!!!!!!!!!