Det där om att en blogg uppfyller nån slags bra mening; det vill säga att man kan med bloggen skriva av sig, lätta på jobba känslor, händer mig just nu. Jag är så jävla trött på att gå runt i mina vita sneakers som är sönderslita (vi snackar seriöst söndriga med hål och en en hel sula som har förflyttat sig).
Har i och för sig ett par stövlar men det är ändå 19 april idag, och det känns rätt tröttsamt att använda dem nu. Så jag har länge letat efter "dom där perfekta sneakersen", ni vet. Efter mycket om och men hittade jag dom och i samma sekund jag såg dom på nätet sprang jag till Stadium XL för att "spend some money". Men nej, nej, nej, dom fanns inte i min storlek och heller inte i någon Stadium-butik. I hela Sverige. De enda som fanns kvar i storlek 37 var i Finland. Mm-hm. Lyckat. Och nu när jag hade tänkt och bege mig ut på en grundlig sko-rajd och kolla för andra alternativ så har mamma plötsligt handlat upp resten av mitt studiebidrag (500 kr, har nämligen inte eget bankomatkort, pinsamt, jag veet!).
Anledningen är att jag och mamma ska åka till Kreta i början av maj och då gick väl ekonomin helt enkelt inte ihop efter att ha betalt resan. Så nu får jag vänta tills löningen kommer.
Fast Sofia. Det finns saker som är värre.
Människor lever i fattigdom, svälter ihjäl, torteras, diskrimineras, behandlas illa, som har ett förfärligt liv helt enkelt.
Och så sitter jag och snackar om det här. Fan, Sofia, det är sorgligt. Att vi (för jag är säker att jag inte är ensam) blivit så I-landsproblems-aktiga, är fan förjävligt.
Jag ska vara glad att jag har ett hem och gå till, att jag får en utbildning, har kompisar, får mat på bordet varje dag och möjlighet till fritidsaktiviteter. Jag tycker vi ska vara tacksamma till det.
Så till mig själv: dra på dig stövlarna och var glad. Det kommer en dag då jag så glatt går med en påse sneakers i min hand.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar