Alltså, det är bara så, men jag kan tydligen inte lära mig. Alltså det här med att hålla löften. Fast i och för mig tror jag ändå att jag är en rätt trofast och pålitlig liten flicka, men detta med att säga att jag ska börja blogga mer "kontunerligt", går la sisådär. Och därför säger jag såhär: lita nu inte på att du kommer få se typ 5 inlägg per dag hedanefter, nä, det sätter bara högra krav på mig så jag säger såhär istället: Expext the unexpexted. Alltså att man vet ju aldrig... Men som sagt: don't get disapointed om jag inte skrivit på ett tag.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva nu, det liksom rullar på. Lite tröks bara att jag inte kunde träna idag (dem är fortfarande ute och kämpar på plan, 19.3o-21.30 till den som hade anteckningsblock med sig) på grund av halsont så har varit en duttifliikka (haha, F) och räknat matte och lite sånt där man sysslar med en la colegio (ja, jag valde tyvärr spanska som B-språk i sexan).
Eller jo! Nu kom jag faktiskt på en sak att skriva! Jag var astrött igår och ville verkligen gå hem efter gympan (som slutade typ två) för att slippa den hemska engelskan. Vi skulle nämligen prata om något vi skulle få veta ca 15 minuter innan och återberätta det och sedan, så fint och vuxet det låter; "koppla det till dina egna erfarenheter i livet". Jag tycker sådant att stå/sitta/luta sig/whatever inför klassen och prata är jättejobbigt så det var nog en ganska stro del till varför jag kände mig så illa till mods. Men sanningen är faktiskt att jag MÅSTE komma över detta, jag kommer ju förr eller senare vara tvungen att stå där uppe på och hålla det där bröllopstalet eller vad det nu kan vara. Så med C i spetsen så pallra jag - mot alla odds (oj, det lät lite väl påklistrat)- dit, till engelskan. Det gick okej, och som de sa: det känns ju gott i själen sen.
Tack för allt stöd, ni är för goa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar