Puh, farfar meddelade precis att operationen gått bra och att farmor nu är på väg att vakna upp. Tack gode Gud. Är så lättad över detta, har gått och tänkt på min älskade, bästa farmor hela dagen och började gråta massor nu på eftermiddagen när jag kom hem.
Jag har hittills i mitt 20-åriga liv blivit otroligt förskonad från sorger och förluster. Den enda riktigt nära jag tappat är min morfar som dog i lungcancer 1995, när jag enbart var fem, därför kom jag inte ihåg så mycket av morfar. Mormor bor på nu på ett demesboende men är ändå efter omständigheterna i relativt gott skick. Dock tragiskt med demensen som gör att hon riktigt vet vem jag är.
Farmor och farfar har varit som mina "stand in"-föräldrar. De har följt mig från BB fram tills nu, alltid så stöttande och generösa. Vi har ofantligt fina minnen ihop. För mig betyder de trygghet, lojalitet, glädje och KÄRLEK.
Älskade, älskade farmor. Nu ska du bli bra igen. Snart är du fit for fight! Ingen är mer livskär än min farmor så hon om någon förtjänar att bli frisk och full av fläkt.
Visst, vi ska alla någon dag lämna skeppet, men jösses vad min farmor älskar livet. Hon är min stora förebild.
Nu ska jag gråta lite till, andas ut och vara tacksam över att det gick vägen.
Kramar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar