Mitt liv är nästan som en sol. Det lyser, strålar och sprakar och är full av liv och färg. Men då och då blir jag påmind av uttrycket även solen har sina fläckar. För usch vilket dåligt förhållande jag har till min tvillingbror. Han är omogen och ond i själen. Innerst inne tror jag han är osäker på vem har är och har en dålig självkänsla och det är klart jag vill att min bror ska må bra, ha sunda värderingar, fina visioner, stark självkänsla och ett gott självförtroende.
Men ibland blir jag bara så trött. Trött på denna omogenhet. Trött på hans gap. På hans fula ord. All fysisk och psykisk skada. Fy fabian bom. Visst, det finns något som heter syskonkärlek. Men det jag och min bror har är banne mig inte syskonkärlek. Jag vill dock så klart att han växer och blir tryggare, den tiden kommer säkert komma, men när? När? Om tio år då eller? Kan bara hoppas det sker inom en snar framtid. Ska försöka vara tålmodig. Tur att jag har min mamma. Hon är guld värd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar