Ska aldrig bli en surkärring

Puh, vilken dag. Började jobba idag på äldreboendet klockan 06:45 och skulle ha den del av våningen jag inte brukar arbeta på. Så visst var min kunskap om den sidan inte fullt så bra jag fått om den del jag brukar jobba på.

Hur som helst: Vid 08:00 kom den person jag skulle jobba med under dagen och med respekt för hennes så kallade personliga integritet nämner jag inte dens namn. Men för att beskriva denna människa kan man utan att överdriva säga att det är en såväl klimakterietant som surkärring utan dess like. Skeptiska, ilande blickar strålade från hennes ögon och kritik, kritik och åter fucking jäkla kritik haglade över mig. Jag kan ärligt säga att jag är en person som alltid försöker vara nogrann och göra mitt bästa, och självklart ska man få veta när man gör någonting fel. Men. Det finns en gräns.

Å ena sidan finns det en stil där man blandar beröm med konstruktiv kritik. Man blandar och ger helt enkelt; Man ger alltså personen goda tips och råd, berättar lugnt och fint hur man ska göra och berömmer när man gjort någonting bra. Ett således mycket pedagogiskt sätt. Å andra sidan finns det en annan stil där man fullständigt trycker ner personen i fråga och får en att känna sig så liten och värdelös att det inte är klokt. Jag blev gråtfärdig flera gånger under mitt jobbpass idag, jag fick verkligen stålsätta mig.

Funderade flera gånger på om jag skulle säga något till denna människa, men ni vet hur det i de flesta fall slutar: man struntar i det. På rasten hälsade som tur var min goda fe till vän, positivitetsfen, på. Sa flera gånger för mig själv att jag duger gott och att jag gör det här arbetet så gott jag kan. Och att en surkärring till person ska komma och bossa över mig på det där viset är så långt ifrån acceptabelt som möjligt. Någonstans där skapades en liten knutta styrka inombords, men mitt inre känns ändå fortfarande fruktansvärt nerstampat.

Men, jag har i alla fall bestämt mig för en sak: Nästa gång jag jobbar med den personen ska jag, om bägaren rinner över vill säga, med rak rygg berätta att jag tycker hon ska försöka använda en snällare attityd till andra människor, att en person som inte jobbat på ett ställe så många gånger och inte fått lära sig alla rutiner måste få ges tålamod till. Man lär sig inte precis allt på en dag - för att använda fyndigt lillgammalt språk; Rom byggdes inte på en dag, liksom! Det funkar inte att överrösa någon enbart med kritik och ilskna blickar - den stora arbetslust jag känt för det här jobbet kommer i så fall att dö. Sorgligt men sant.

Härmed ger jag mig själv ett löfte: Jag ska aldrig bli en surkärring/klimakterietant. Aldrig! Jag ska hålla faran högt i skyn, gilla livet och fortsätta ha ett optimistiskt förhållningssätt till omvärlden. Jag ska speciellt visa respekt och tålamod till de individer jag möter och helt enkelt vara en go' och gla' människa.

Så sammanfattningsvis: Aldrig i hela mitt liv att jag tänker bli en surkärring eller klimakterietant. Nä. Never, never, never.

Svettningar, vallningar och liknande - fine, det får jag stå ut med - men att jag ska vara en glad skit - det tänker jag banne mig forsätta med att vara - livet ut!