Studentsummeringen # 1

Kära vänner, bered er på lååång läsning, för här kommer min summering av studenten:

Först lite tankar:

Detta inlägg är egentligen bara för min egen skull. Självklart blir jag oerhört smickrad om någon annan vill ta del, men för mig handlar det om att ha denna otroliga händelse- och känslorika dag sparad.

För detta med minnen och likande, det har jag tänkt mycket på kan jag avslöja. Jag vet inte hur många gånger jag sagt till mig själv att jag absolut inte få glömma den här dagen. Apropå detta läste jag några dagar efter studenten en artikel med charmige fotbollsspelaren Pontus Wernbloom som skulle beskriva hur det kändes att vinna SM-guld med Blåvitt (som de gjorde 2007). Hans svar var slående likt min känsla om studentdagen, ja, jag fick nästan lite ont i magen. Han sa något i stil med att känslan var så euforisk att hans minnen blivit helt otydliga, som att han var med om något så lyckosamt att hjärnan typ inte hann med att programera in alla fantastiska intryck utan att allt liksom lades in i en dimmig minnesbox där minneskvalitén är allt annat än bra.

Men när han ser kort och videoklipp sa han att han dock blir påmind och att intrycken plötsligt letar sig fram. Det svaret var äckligt likt mina känslor, och jag kände nästan en slags panikkänsla som att; "herregud, jag får för guds skull inte glömma min student, jag måste på något sätt bevara denna dag, och då inte bara för att jag ska bli lycklig när jag tittar tillbaka på foton utan jag vill ha alla minnen färskt bevarade i hjärnan - för alltid". Nu går kanske inte detta då minnet ständigt fylls på med ny information, men här i bloggen är det i alla fall jag som bestämmer över vad som får såväl sparas som raderas, så här ska det så det står härliga till skrivas om studenten! Så ... här är den (!): min summering av studentdagen:

Dagarna innan studenten blev jag förkyld. Förkylningen kom smygande och dagen innan var jag banne mig inte i någon fysisk bra form. Att känna sig tung i huvudet, ha snuva, söndrig röst och så vidare fick även den positivaste själen som jag att känna mig en aning nere. Jag - sjuk - på studenten! Fine att vara sjuk på en midsommar, en julafton, en nyårsafton - men fan inte på studenten! Det blev heller inte bättre då jag av ren slump fick reda att flaket jag fixat inte hade någon el, som i sin tur var lika med ingen möjlighet till musik på flaket. Jag och min goa' klasskamrat Marcus som precis lastat in högtalarna i hans bil, fick panik. Jag blev nog också mest rädd men försökte ändå hålla skenet uppe genom att hela tiden intala både mig själv och min omgivning hur detta säkert skulle gå att lösa på annat sätt. Marcus blev nog mest arg. Djävulskt arg skulle jag snarare tippa på. Efter mycket om och men, telefonsamtal dit, och telefonsamtal hit, kunde vi tillslut låna Marcus kusins bergsprängare och vi fick helt enkelt lämna tillbaka högtalarna vi precis hyrt. Puh, snacka om en otrolig lättnad samtidigt som att var en enorm besvikelse, här hade jag knåpat och fixat för att få tag på ett par högtalare - och så visade det sig att det inte ens fanns el på flaket (?!).

Aja, det löste sig tillslut i alla fall. Där kan man lugnt säga att uttrycket "det löser sig alltid" fick en innebörd. Sedan blev det lite pynt av klassrum (som jag för övrigt tyckte var stressande, tiden var vår fiende denna dag). Dessvärre hann jag innan pyntet med att hjälpa min spralliga lärare och handledare Madde, och för första gången kände jag att jag kunde prata med henne som vilken vän som helst, även om hon varit min lärare i tre år har det inte blivit tillfälle att "småsnacka" på det viset men helt flux stod jag där och pratade om lite vad som helst, vilket kändes överraskande naturligt.

Då jag var tvungen att pynta klassrummet vi skulle vara i på studentdagen kunde jag mot min vilja inte vara med att pynta vårt flak som stod på skolgården. Men mina eleminenta klasskompisar, med Siri, den underbara människan, i spetsen, gjorde en klanderfri insats och gjorde i ordning flaket med både ris och lakan (med för övrigt den bästa slogan, vad annars liksom?! ;D Det är ju i Sp3i kreativiteten flödar ;)). Efter detta (klockan var runt 18:00 skulle jag tippa på) blev det en lång, men minnesvärd, väntan på Lindholmspiren där jag, Siri, Malin och Anton satt och väntade på båten som skulle komma. Vet inte var som hände den där kvällen, antagligen hade föraren tagit extra lång fikarast för det kändes som vi väntade i evigheter. Mat hade jag inte hunnit äta på hela dagen så fort som f*n (när båten äntligen kom fram vill säga) bar det av till Burger King på Järntorget. Malin fick jätteont i huvudet och jag kände mig mest stel och tung i kroppen efter en sådan pärs rent ut sagt till dag. Jag som trodde dagen innan skulle vara lugn. Istället för fjärilar i magen var min mage fylld av stress.

Blommor som jag trodde jag skulle ha tid till att köpa till lärarna på dagen gick jag och Malin (som jag fick övertala efter myyycket "snäääälla, Malin, det är ju studenten imorgon"-vädjande) till Hemköp och köpte. Rosor till Stur:arna och liljor till Madde. Sen ringde jag mamma i ren förtvivlan (maten på Burger King gav dessvärre förutom en massa transfetter ingen energi alls): "Mamma, är du ute och kör?! I så fall, kom och hämta mig!!!!" Av ren tur var hon faktiskt ute på vägarna och körde, så oerhört hjälpsam som hon är kom hon och hämtade mig efter tio minuter på Felicias hållplats Olivedalsgatan. Jag som annars brukar vara en tacksam, glad och positiv människa, var verkligen inte i mitt bästa slag. Efter lite mat och stödjande ord från mamma kändes det som tur var lite bättre (även om jag hade skrivit ett inlägg den morgonen om att jag skulle göra allt för att bli så bra som möjligt och inte acceptera att en liten fjuttig förkylning skulle få komma i vägen för en av mina allra bästa dagar, var det på något vis jobbigt, för jag har lärt mig att när jag blir dålig rent fysiskt, blir jag väldigt skör känslomässigt och det gällde även denna gången).

Hur som helst, för att inte skriva en hel bok, blev det tillslut natt. Även om jag skulle upp vid fem på morgonen lade jag mig vid tolv (satt innan och brände ner en skriva att ha på champangefrukosten som vi kunde spela i Marcus kusins bergsprängare). Sov oturligt nog väldigt oroligt, vaknade flera gånger och trodde varje gång det var dags att gå upp.

Jisses. Jag känner att det blir så mycket text att jag nog får dela upp den här summeringen (som snarare blir en bok än en summering). Känner själv att tonen genom texten är generellt negativ, men sanningen håller i längden och sanningen säger att dagen innan studenten verkligen var en riktigt hemsk dag. Jag kan dock avslöja att det faktiskt inte spelade någon roll i slutändan, hur klyschigt det än låter. Dunderförkylningen och allt jobbigt strul dagen innan kunde helt enkelt slänga sig i väggen. Studenten blev ändå så overkligt bra. Mer om det ska jag försöka berätta imorgon. Och kom ihåg, den huvudsakliga anledningen till varför jag skriver ner detta är för att jag inte ska glömma, inte att jag ska låta omänsligt klyschig och måla ett rosa moln över studenten.

För aldrig, aldrig, aldrig, att jag ska glömma 27 maj 2009. När jag känner att minnena börjar suddas ut i hjärnan ska jag gå in på bloggen och läsa - och i sinnet återuppleva hela den dagen - hur många gånger jag vill. För att dagen var härlig - det gick inte att ta miste på.

Ha det nu så gott tills dess, underbara människa. :) Och glöm inte: vi är härliga skitar - allihopa!