Dessa kniviga sitsar

Att jag jämt och ständigt ska sätta sig i dessa situationer - att jag aldrig lär mig. Sitter uppe och skriver på projektarbetet som ska in på fredag. Varför sitta uppe en lördagnatt, kanske man då tänker? Jo, anledningen är att jag imorgon bitti ska palla mig in till stan klockan nio för först mys-mys-myspys-frukost på Evas palé med mina fina projektarbtetskompanjoner och sen tillsammans skriva på arbetet på stadsbibliotektet.

Problemet är att det är bestämt att jag ska ha skrivit klart på historik-delen då. Och här sitter jag med mina trötta ögonlock - och har så klart inte skrivit klart texten. Det här med att hitta historia om kameraövervakningens utveckling i Sverige (har kameraövervakning som projektarbete) och internationellt har sannerligen inte varit en lätt uppgift. Saken blev heller inte bättre när alla kontaktpersoner på länsstyrelsen (som borde kunna detta) antingen hade gått för dagen, var på semester eller satt i möte, när jag ringde dem i fredags eftermiddag. Och jag har verkligen letat som en galning på nätet om historia kring kameraövervakning.

Ja, ja, detta var bara en inblick i hur en students oförmåga till planering kan se ut. Frågan är om jag någonsin lär mig att inte hamna i dem här pressade situationerna. Äh, någon gång borde det väl f*n gå in! Och förresten, vad spelar detta för roll när tusentals människor svälter ihjäl varje dag, lever i fattigdom, inte har tillgång till rent vatten, blir utsatta för hemska saker och lever i krig och konflikter?

Jo, jag menar ju det. Så Sofia, du ska vara jäkligt tacksam till det liv du lever. En tacksam inställning till det man är och har i livet är oslagbart.

P.S. Du släckte väl förut?